Min svaghet är jag själv.
Jag vill inte inse när mitt slag är förlorat.
Skickar förgäves ut krigare i en strid som inte existerar.
Sen kommer bakslaget som en käftsmäll.
Likt en landmina trampad av ett barns fot.
Onödigt...
Var bågarna spända?!
Var kanonerna rengjorda?!
Var gevären laddade?!
Ja... Men ändå detta misslyckande.
Varför?
För när man aldrig kan släppa taget,
går striden ej att vinna.
Om du vill orsaka olycka till varje pris,
kommer varje vunnen lycka att gro till din ångest.
Och varje vunnen kvot kommer att bli din fotkedja.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
